No stress - no mess.
Jag behöver lugn & ro. Mina tankar vandrade till och med så långt att jag funderade på att skippa midsommar i Strömstad. Bara vara hemma. Hos mig. I Göteborg. Men eftersom Lina ska åka med upp, så kommer jag givetvis åka ändå. Om det bara hade varit jag, hade jag stannat hemma på min kammare. Hela våren har varit som en berg & dalbana, med en del bekymmer på jobbet, där mycket frustration varit inblandad, jag har funderat mycket på vad jag skall hitta på i framtiden (tilläggas bör att jag är ett fan av nuet. Det är nu jag lever, det är nu jag ska må bra), våren har också kantats av mycket utgång och därmed också nya bekantskaper (Lina & Johanna!) och sociala tilldragelser. Jag har haft jävligt roligt! Jag är dock van vid att vara mer ensam, ta det lugnt oftare. Jag känner idag att det börjar komma ifatt mig. Då är frågan, ska jag bromsa in och låta alla intryck skölja över mig, eller ska jag gasa och köra ifrån det och hoppas att jag ruskar av mig det av bara farten (då säger min kloka sida att man någon gång måste bromsa, då man ibland måste fylla på bränsle...)?
Jag älskar mitt leverne, men kände igår kväll när jag vandrade upp för trappan till mitt sovloft, att jag ändå stod och stampade. Det fann jag mycket intressant!
Hörrni. Förhållanden & relationer. Dessa komplexa (eller icke!) företeelser. Är det verkligen vettigt att "verkligen" säga vad man tänker alla gånger? Om någon frågar rätt ut? Jag har funderat på det där.. och funderade en hel massa mer igår kväll. Vad tjänar man på det? Man kan ju tänka ganska galna saker ibland. Ska man dela med sig av det? Verkligen?
Hmm, jag tor att jag behöver en personlig föreskrift gällande sådana saker, så jag vet hur jag ska bete mig. Jag är nog relationsmässigt inkompetent i vissa avseenden!
Ok. Alles för nu.
/U
Schleten idag. Orka?!
Du måste lära dig att kombinera lögner och sanningar så det verkar trovärdigt och även mer önskvärt. Det är så proffsen gör! ;)
Problemet är väl om man är onykter och genomärlig och inte bryr sig om utfallet för stunden.
Haha. Bra där Mackish. Jag ska lära mig det, du är klok.
De fall jag tänkte på har iaf ingenting att göra med onykterhet, vilket känns bra.
Jag säger ganska ofta vad jag tänker när det är ngon jag tycker om och som jag vet tycker om mig ( annars är jag ganska bra på att bara säga en del av sanningen om jag inte vill avslöja för mycket) men det känns väldigt skönt att kunna släppa ut alla konstiga tankar ibland och få lite feedback på dem, oftast blir det kanske skrattfeedback eller kramfeedback.
Men samtidigt tycker jag att det känns som att jag vill behålla vissa tankar för mig själv, som är alldeles bara mina egna.
Men jag håller nog lite med Markus fast jag föredrar att istället för att ljuga bara säga halvsanningar, det känns mer legitimt i mitt huvud då ;)
