Weblog Love with Witty

För ett år sedan på tisdag, tog min kompis Sara sitt liv. Det känns lite jobbigt nu ska Ni veta. Jag är inget fan av klyschor, men jag kommer ihåg det som om det var igår. Hur jag & Kära Annisen var på väg till hissen för att ta bilen hem till mig i Majorna, då jag gått och blivit sjuk på arbetstid. När vi stod och väntade på hissen ringde min telefon. Det var söta Nettan som ringde,och jag blev så glad, för vi hade inte hört av varandra på ett tag. Så jag svarade glatt, och jag tyckte hon lät som vanligt i telefon. Tills hon frågade om jag hade hört. "Hört vadå?", frågade jag något nervöst. Så berättade hon att Sara var död, att hon tagit sitt liv kvällen innan. Det brast för mig direkt, jag bröt ihop på plats, och Anneli fick leda mig in i vilorummet, så att jag inte skulle väcka för mycket uppmärksamhet bland utbildningseleverna med mina stora tårar. Vid den här stunden hade även Nettan börjat gråta i telefonen, och under snyftningar berättade hon vad hon visste om händelsen. Nettan trodde dock att jag visste att Sara var död, då hon ca 20 min innan hon ringde hade läst ett meddelande jag skickat till Sara på Facebook, där jag förklarade för Sara hur otroligt förtjusande hon var. Detta hade jag givetvis gjort utan kännedom om hennes död, och i efterhand är jag ledsen att jag skrev det en dag försent. Att hon aldrig fick chansen att läsa det.
Nåväl. Jag grät, och grät, och grät. Kunde inte förstå det. Kunde inte sluta. Gick inte. Sara var alltid så glad! Jag tyckte att Sara var en genuin människa! Jag blev arg. Lägga sig på rälsen. Att frivilligt bli påkörd och krossad. Vacker flicka i tusen bitar. Inget vackert lik. Om det nu finns sådana.
På kvällen samlades vi i Marthas hus i Borås, drack té, grät, och åt lite mat. Enormt olustigt.
I skrivande stund gråter jag.
Begravningen var en historia i sig. Många människor tyckte om Sara. Många människor befann sig i kyrkan. Lite av en gymnasieåterträff. Hennes stora, vackra porträtt längst fram, leendes. Blommor. Ted Gärdestad. Och fler tårar. Hulkningar. Uppgivenhet. Vart har vi våra medmänniskor? Vad bär våra kamrater på för tankar? Vad driver en människa till ett fasansfullt självmord? Läskigt.
Tisdag blir en svår dag. Jag ämnar inte besöka hennes grav, det tar jag en annan dag.

Jag vill tacka dig Anneli, för att du fanns där då jag precis behövde dig. Och alla mina arbetskamrater för att de stod ut med mina ofrivilliga spontantårar. Alla andra som hjälpte till när det var svårt.

Tyvärr kan jag inte undvika att tänka - när anländer nästa katastrof? Vad blir det härnäst?
Tills dess ska jag iaf vara lycklig. Onödigt att vara olycklig mellan två katastrofer, kan jag tycka. Hoppas att det dröjer dock.
För jag känner mig fan som 100 år i själen ibland.
/Ulrika

---

When darkness comes
And pain is all around
"Like a bridge over troubled water"
I will lay me down