Jag är så jävla upprörd!
JA! På riktigt. Jag kan inte riktigt förstå varför, men galet upprörd - ja, det är eder Ulrika i skrivande stund!
Jävla Sex & the City-film alltså. Den har förstört mitt liv. Visst överdriver jag något fantligt nu, but still.
Jag är splittrad. Två läger råder inom mig. Och de bråkar.
Det var en riktigt bra film. På ett djävligt dåligt vis! All denna kärlek, män & kvinnor emellan. Den kärlek som ibland var förkrossande olycklig, kantad av otrohet, rädsla och för mycket egenuppoffring. Den kärlek som var alldeles fantastisk, livslång, fyndig, rosa och fluffig. Jag letade febrilt efter en plats att gömma mig på i den stora biografen när den sistnämnda typen av kärlek uppenbarade sig, men fann mig utblottad. Att jag var nära tårar på de allra värst puttinuttiga bitarna av filmen, gör mig UPPRÖRD. Det finns ingen sådan kärlek. Att filmmakarna väcker en sådan ogörlig tanke hos människor(läs:mig) är absurt och rent ut sagt elakt. Jag tänker inte omfamna en sådan film. "Feel good"-film MY ASS, det var en "feel bad"-film. Förutom i de realistiska delarna - de relationsjobbiga ögonblicken i filmen - de var bra.
Jag är bra cynisk, javisst. Det känns lite underligt att spotta ur sig orden ovan, då jag själv aldrig blivit utsatt för olycklig kärlek, aldrig blivit sårad. Det skulle man kanske kunna tro sig utläsa, i och med glosorna ovan. Jag har nog mest en allmänt bitter syn på kärlek. Det som gör mig lite frustrerad är att jag inte kan härleda bitterheten. Var kommer den ifrån?
Men jag älskade den! Visst gjorde jag det. Helvete!
Jag ska aldrig prata om den igen...
/U
Jävla Sex & the City-film alltså. Den har förstört mitt liv. Visst överdriver jag något fantligt nu, but still.
Jag är splittrad. Två läger råder inom mig. Och de bråkar.
Det var en riktigt bra film. På ett djävligt dåligt vis! All denna kärlek, män & kvinnor emellan. Den kärlek som ibland var förkrossande olycklig, kantad av otrohet, rädsla och för mycket egenuppoffring. Den kärlek som var alldeles fantastisk, livslång, fyndig, rosa och fluffig. Jag letade febrilt efter en plats att gömma mig på i den stora biografen när den sistnämnda typen av kärlek uppenbarade sig, men fann mig utblottad. Att jag var nära tårar på de allra värst puttinuttiga bitarna av filmen, gör mig UPPRÖRD. Det finns ingen sådan kärlek. Att filmmakarna väcker en sådan ogörlig tanke hos människor(läs:mig) är absurt och rent ut sagt elakt. Jag tänker inte omfamna en sådan film. "Feel good"-film MY ASS, det var en "feel bad"-film. Förutom i de realistiska delarna - de relationsjobbiga ögonblicken i filmen - de var bra.
Jag är bra cynisk, javisst. Det känns lite underligt att spotta ur sig orden ovan, då jag själv aldrig blivit utsatt för olycklig kärlek, aldrig blivit sårad. Det skulle man kanske kunna tro sig utläsa, i och med glosorna ovan. Jag har nog mest en allmänt bitter syn på kärlek. Det som gör mig lite frustrerad är att jag inte kan härleda bitterheten. Var kommer den ifrån?
Men jag älskade den! Visst gjorde jag det. Helvete!
Jag ska aldrig prata om den igen...
/U
Kommentarer
Postat av: Markus
Tycker det är lite patetiskt att överanalysera en film som Sex and the city. Serien var underhållande, men som film är jag väldigt osäker på om det går igenom. :P
Trackback
