Viva la Vida!..
..Med ett förbehåll.
Jag måste få ur mig en sak jag tänkt på den senaste veckan + några dagar.
Jag har tänkt på saker som händer. Saker som händer i livet, utan någon som helst förvarning. Som när Erik föddes med ett synnerligen ovanligt syndrom, när Johan fick livshotande cancer, eller när Sara lade sig på järnvägsspåret och inväntade tåget. Saker som prövar, smärtar och förhoppningsvis i det stora hela lär oss saker om oss själva.
Efter att Johan fick cancer och var riktigt sjuk, och jag och mamma satt på sjukhuset och vakade vid hans sida, tog jag till mig vad hon sade: Nu kan det inte hända oss något mer, vi har fått vår dos. Det var skönt att ha de orden att kunna tänka på under den svåra tiden.
Nu förstår jag att det är galet att klänga fast vid de ord som min kära mor då sade. Saker händer ändå, livet har inte en maxdos olycka laddad för oss, saker händer konstant hela tiden, har man otur så händer ett flertal katastrofer under ett och samma liv. Då religion inte är något jag sympatiserar med, kan jag blott relatera till slumpen. Sara dog. Fler kommer dö. Människor omkring mig kommer bli sjuka. Olyckor kommer sker. O.s.v. Det är livets gång.
Men det är så hemskt vidrigt att olycka skall behöva upplevas av samma person(er) om och om igen. Det lär tära något oerhört. Om man inte får tid på sig att hinna bygga upp sig efter en jobbig händelse, anpassa sig, och kanske tillgodogöra sig en viss förståelse för livet och hur skört det är och gå vidare i möjlig mån, så tär det. Man bryts ner. Då kan det vara svårt att ta sig upp igen. Men jag hoppas innerligt att de här individerna finner ett sätt..
Jag finner det djupt olyckligt, och lider med de som får uppleva tragedi efter tragedi.
Livet, så svårt ibland.
/U
Jag måste få ur mig en sak jag tänkt på den senaste veckan + några dagar.
Jag har tänkt på saker som händer. Saker som händer i livet, utan någon som helst förvarning. Som när Erik föddes med ett synnerligen ovanligt syndrom, när Johan fick livshotande cancer, eller när Sara lade sig på järnvägsspåret och inväntade tåget. Saker som prövar, smärtar och förhoppningsvis i det stora hela lär oss saker om oss själva.
Efter att Johan fick cancer och var riktigt sjuk, och jag och mamma satt på sjukhuset och vakade vid hans sida, tog jag till mig vad hon sade: Nu kan det inte hända oss något mer, vi har fått vår dos. Det var skönt att ha de orden att kunna tänka på under den svåra tiden.
Nu förstår jag att det är galet att klänga fast vid de ord som min kära mor då sade. Saker händer ändå, livet har inte en maxdos olycka laddad för oss, saker händer konstant hela tiden, har man otur så händer ett flertal katastrofer under ett och samma liv. Då religion inte är något jag sympatiserar med, kan jag blott relatera till slumpen. Sara dog. Fler kommer dö. Människor omkring mig kommer bli sjuka. Olyckor kommer sker. O.s.v. Det är livets gång.
Men det är så hemskt vidrigt att olycka skall behöva upplevas av samma person(er) om och om igen. Det lär tära något oerhört. Om man inte får tid på sig att hinna bygga upp sig efter en jobbig händelse, anpassa sig, och kanske tillgodogöra sig en viss förståelse för livet och hur skört det är och gå vidare i möjlig mån, så tär det. Man bryts ner. Då kan det vara svårt att ta sig upp igen. Men jag hoppas innerligt att de här individerna finner ett sätt..
Jag finner det djupt olyckligt, och lider med de som får uppleva tragedi efter tragedi.
Livet, så svårt ibland.
/U
Kommentarer
Trackback
