Weblog Love with Witty

Glömde berätta en lustig händelse för Er, Kära Ni. När jag strosade hemåt längs Vasagatan när jag sagt adjö till David denna afton, kom två unga herrar mot mig på gatan. De var klädda i vit skjorta, slips och såg särdeles propra ut. Som den vänliga själ jag är (hehe..), log jag mot dem när vi möttes på gatan. Den ena killen började genast prata, först engelska "excuse me" och fortsatte sedan vidare på knackig svenska, brytandes på en härlig brittisk accent, först en förklaring av vilka de var, sedan kom frågan "Tror du på någonting? Gud?". Det första som gick genom mitt huvud var att ge ett dräpande, ironiskt och hyfsat bittert svar, och när jag övergav det så var min andra tanke att säga något klyschigt i stil med "Jag tror på Kärleken", men då jag inte heller gör det, skrattade jag och sade "Nej, vet du vad, jag tror inte på någonting, inte på NÅGONTING. Alls...". Då undrade killen i fråga om jag ville låna boken han höll i handen. Jag tror bestämt att det var "Mormons bok". Jag tackade vänligt nej, och vi skiljdes åt. När jag vände ryggen mot dem, började jag skratta tyst för mig själv, och en äldre man som satt på en bänk och rökte cigarr vände sig mot mig och frågade "did they say something good to you, or why are you smiling?", jag replikerade att "No, we just talked about God", och det lät så komiskt i mitt huvud med hans engelska fråga och mitt svar som involverade Gud att jag började skratta ännu mer. Jag säger då det, det gäller att ta vara på de små endorfinutlösande ögonblicken, inte sant?

NU, ska jag se på film. Fasen vad klockan går fort om kvällarna.
/U