Weblog Love with Witty

Måste förtälja en sak.
(Måste dessutom byta batterier till tangentbordet, bokstäver faller bort, ursäkta röran!).

När jag var sådär läskigt olycklig i förra veckan, och skrev ett inlägg om det, hade jag ringt hem till Bollebygd en stund innan. Min tanke var att pappa skulle komma och hämta mig i stan, då det gå avsvärt mycket snabbare att komma ut till huset om han kör än om jag ska sätta mig på en buss eller dylikt. Pappa kunde vid det tillfället inte hämta mig, och då jag inte uttalade att något var fel på mig, tänkte han inte mer på det, utan tyckte att jag lika gärna kunde ta bussen, då han mer än gärna ser mig hemma i huset. Jag bröt ihop vid nederlaget i samma sekund vi lade på våra lurar, och tyckte att allt var värdelöst. Idag när jag var hemma pratade pappa med mig om det, att han efter vårat samtal fått veta av moderskapet att jag var olycklig och var i akut behov av stöd. Han sade till mig att jag skulle uttryckt min olycka och ledsamhet över telefon, och att han naturligtvis då skulle släppt vad han än pysslade med och åkt direkt för att hämta mig.
Jag gör inte det. Det händer sällan. För om faderskapet höll på med något, så vill jag inte störa. Även om han är min pappa. Jag är dålig på att be om saker, även om jag bättrat mig genom åren!
Som tur var ringde min Kära lillasyster (?..ibland övermannar hon mig något enormt med hennes vishet) och undrade hur det var fatt, och fick mig inte bara upp ur hålet, utan även glad! Ibland sköljer min djupa kärlek för henne över mig och jag vill krama henne hårt! 
Det var allt jag hade att berätta!

/U