Två styck original!
God kväll.
Idag har jag, efter mycket angenäm lunch med Herr Vägg (som helt sonika ringde precis vid min lunchtid och befann sig på Stampen, hungrig och sällskapsjuk), tränat och vandrat i slasket. Jag besökte Västtrafiks Tidpunkten för att fylla på mitt regionen-kort, och där inne stod dagens första original:
Han stod före mig i kön. En herre i medelålderna. Beigefärgade kläder, en liten mössa på toppen av huvudet, en liten portfölj i handen och en darrande stämma. Denna man ville inhandla ett 30-dagars-kort, som kassörskan gladeligen hjälpte denna herre med. När hon slagit in priset sa han att han ville ha ett 100-kort också, varav kassörskan suckade och sa något i stil med "ja, då får jag slå om priset..", varpå mannen blir knallröd i ansiktet (han har under hela väntetiden haft en rödlätt ton) och ursäktar sig stammande. De ord han upprepar några gånger är "Ehh, ursäkta.". Dessutom står denna man på ett ben, lyfter upp den ena foten lite lättsamt, som en annan bimbo. Hela hans skapelse utstrålade nervositet, och jag kan inte för allt i världen förstå hur man kan ha genomlevt ett helt liv utan att ha konfronterat en sådan enorm osäkerhet som just denna herre gick och bar på. Det känns för mig, inte bara patetiskt, utan också en aning läskigt.
Dagens andra original, denna gång ett fabulsöt (Nya remixen. En glimrande blandning av fabulös och söt. Det är där det händer!) sådant, var spårvagnschaffisen! Denna man, började vid köerna in till Brunnsparken att prata högt och tydligt i mikrofonen i spårvagnen (jag tycker i allmänhet att detta tekniska under nyttjas alldeles för lite i fordonen. Om jag hade varit chaufför av ngt slag hade jag pratat i en sådan konstant.), om det nuvarande läget, varför det var stopp, o.s.v. Chaufförens vokabulär var av den sort att jag blev riktigt full i skratt, och kunde inte låta bli att undslippa ett par fnitter(!). Jag kollade runt omkring mig i vagnen, och kunde inte upptäcka att någon av mina medresenärer ens drog på munnen. Suck. Tråkiga människor! Nå, han fortsätter med samma procedur, och när vi passerar Stigbergstorget är det en stolle som går ut mitt framför vagnen, varpå chauffören utbrister, sittandes i sin kupé, en hel rös med svordomar och banner gentemot den klantiga varelsen som ville gå över vägen. Detta hör givetvis blott de resenärer som sitter i vagnen längst fram. Svordomarna fick mig att tappa respekten för honom i några sekunder, tills han slår på mikrofonen igen och ger oss förklaringen: "Jaa, som ni kanske märkte, så var det någon som ville springa framför vagnen när jag ville köra min vagn. Förr i tiden när detta hände, jag har kört spårvagn i 25 år den 1:a april, fick man sig ett utsträckt finger, eller en näve framför rutan, någon slags indikation på upprördhet. Idag skådar man vandrande zombies!". Detta fick mig att ännu en gång brista ut i skratt, denna gång högt och ljudligt, och nu var det ett par stackars satar som kände sig lite "wild and crazy" och prövade sig på ett leende. Var inte detta en lustig episod ur mitt liv så säg?
Nu ska jag skriva. Ännu mer. Och kanske slå en signal till min gamla mamma och fråga hur jag vet när en avokado är redo att inmundigas!
Kärlek!
Ulrika
Idag har jag, efter mycket angenäm lunch med Herr Vägg (som helt sonika ringde precis vid min lunchtid och befann sig på Stampen, hungrig och sällskapsjuk), tränat och vandrat i slasket. Jag besökte Västtrafiks Tidpunkten för att fylla på mitt regionen-kort, och där inne stod dagens första original:
Han stod före mig i kön. En herre i medelålderna. Beigefärgade kläder, en liten mössa på toppen av huvudet, en liten portfölj i handen och en darrande stämma. Denna man ville inhandla ett 30-dagars-kort, som kassörskan gladeligen hjälpte denna herre med. När hon slagit in priset sa han att han ville ha ett 100-kort också, varav kassörskan suckade och sa något i stil med "ja, då får jag slå om priset..", varpå mannen blir knallröd i ansiktet (han har under hela väntetiden haft en rödlätt ton) och ursäktar sig stammande. De ord han upprepar några gånger är "Ehh, ursäkta.". Dessutom står denna man på ett ben, lyfter upp den ena foten lite lättsamt, som en annan bimbo. Hela hans skapelse utstrålade nervositet, och jag kan inte för allt i världen förstå hur man kan ha genomlevt ett helt liv utan att ha konfronterat en sådan enorm osäkerhet som just denna herre gick och bar på. Det känns för mig, inte bara patetiskt, utan också en aning läskigt.
Dagens andra original, denna gång ett fabulsöt (Nya remixen. En glimrande blandning av fabulös och söt. Det är där det händer!) sådant, var spårvagnschaffisen! Denna man, började vid köerna in till Brunnsparken att prata högt och tydligt i mikrofonen i spårvagnen (jag tycker i allmänhet att detta tekniska under nyttjas alldeles för lite i fordonen. Om jag hade varit chaufför av ngt slag hade jag pratat i en sådan konstant.), om det nuvarande läget, varför det var stopp, o.s.v. Chaufförens vokabulär var av den sort att jag blev riktigt full i skratt, och kunde inte låta bli att undslippa ett par fnitter(!). Jag kollade runt omkring mig i vagnen, och kunde inte upptäcka att någon av mina medresenärer ens drog på munnen. Suck. Tråkiga människor! Nå, han fortsätter med samma procedur, och när vi passerar Stigbergstorget är det en stolle som går ut mitt framför vagnen, varpå chauffören utbrister, sittandes i sin kupé, en hel rös med svordomar och banner gentemot den klantiga varelsen som ville gå över vägen. Detta hör givetvis blott de resenärer som sitter i vagnen längst fram. Svordomarna fick mig att tappa respekten för honom i några sekunder, tills han slår på mikrofonen igen och ger oss förklaringen: "Jaa, som ni kanske märkte, så var det någon som ville springa framför vagnen när jag ville köra min vagn. Förr i tiden när detta hände, jag har kört spårvagn i 25 år den 1:a april, fick man sig ett utsträckt finger, eller en näve framför rutan, någon slags indikation på upprördhet. Idag skådar man vandrande zombies!". Detta fick mig att ännu en gång brista ut i skratt, denna gång högt och ljudligt, och nu var det ett par stackars satar som kände sig lite "wild and crazy" och prövade sig på ett leende. Var inte detta en lustig episod ur mitt liv så säg?
Nu ska jag skriva. Ännu mer. Och kanske slå en signal till min gamla mamma och fråga hur jag vet när en avokado är redo att inmundigas!
Kärlek!
Ulrika
Kommentarer
Postat av: Herr Vägg
Herr Vägg??! :P
Trackback
