Öppenhet
Visst är det så, att jag inte klarar av att inte berätta saker, oavsett hur väldigt o-meriterande det är? Jo, så är det! Jag tänkte faktiskt tanken att den här bloggen skulle vara mindre personlig för mig än den förra, men eftersom jag är en person som gärna delar med mig av saker så bryter jag nog det tankemönstret för en stund.
I torsdags när vi firade Ralphie & Ingrid, fick jag ett, vad jag väljer att kalla, Sara-återfall. Sara tog ju som bekant sitt liv i november, och då var det givetvis fruktansvärt jobbigt. Den senaste tiden har jag dock inte tänkt på Sara så aktivt, hon har funnits i bakhuvudet, men inte så att det har varit jobbigt. Men, som sagt, i torsdags när vi under kvällen bara var 4 personer kvar på Utbildningse. pratade vi om pensionärer, sjukdom o.s.v. och jag började helt sonika gråta. Tysta, lugna tårar som strilade ner för mina kinder. Ingrid blev förskräckt och undrade hur det var fatt givetvis, men jag kände mig ganska lugn. Jag tror att det som utlöste det var allt snack om alla åldringar, och jag tänkte det att man skall vara glad för de år man får som människa. Sara fick knappt 22 år. Nåväl, det var en lite underlig situation, då det kom helt ur det blå. Utan förvarning. Det var dock helt rätt forum, mina tre arbetskamrater känner till historien om Sara och det var dessutom på jobbet jag befann mig då jag fick höra den hemska nyheten om hennes död. Jag kände mig väl såpass trygg att tårarna tilläts rinna helt enkelt.
Jag lyckades i alla fall lugna mig, för att sedan, när vi skulle gå därifrån, börja böla igen. Jag tyckte verklgien att det räckte första gången den kvällen, så det gjorde mig lite irriterad. Men-men, det var ganska skönt när det var överstökat, även om mitt Club Akut-besök fick sig en liten bismak.
Det var allt för denna kväll. Nu ska jag strax gå till sängs! Tisdag imorgon, som bekant den svåraste dagen att genomlida.
Men det klarar vi, visst?:D
Puss & kram kära vänner!
/Ulrika
Jag & fina gumman min.
I torsdags när vi firade Ralphie & Ingrid, fick jag ett, vad jag väljer att kalla, Sara-återfall. Sara tog ju som bekant sitt liv i november, och då var det givetvis fruktansvärt jobbigt. Den senaste tiden har jag dock inte tänkt på Sara så aktivt, hon har funnits i bakhuvudet, men inte så att det har varit jobbigt. Men, som sagt, i torsdags när vi under kvällen bara var 4 personer kvar på Utbildningse. pratade vi om pensionärer, sjukdom o.s.v. och jag började helt sonika gråta. Tysta, lugna tårar som strilade ner för mina kinder. Ingrid blev förskräckt och undrade hur det var fatt givetvis, men jag kände mig ganska lugn. Jag tror att det som utlöste det var allt snack om alla åldringar, och jag tänkte det att man skall vara glad för de år man får som människa. Sara fick knappt 22 år. Nåväl, det var en lite underlig situation, då det kom helt ur det blå. Utan förvarning. Det var dock helt rätt forum, mina tre arbetskamrater känner till historien om Sara och det var dessutom på jobbet jag befann mig då jag fick höra den hemska nyheten om hennes död. Jag kände mig väl såpass trygg att tårarna tilläts rinna helt enkelt.
Jag lyckades i alla fall lugna mig, för att sedan, när vi skulle gå därifrån, börja böla igen. Jag tyckte verklgien att det räckte första gången den kvällen, så det gjorde mig lite irriterad. Men-men, det var ganska skönt när det var överstökat, även om mitt Club Akut-besök fick sig en liten bismak.
Det var allt för denna kväll. Nu ska jag strax gå till sängs! Tisdag imorgon, som bekant den svåraste dagen att genomlida.
Men det klarar vi, visst?:D
Puss & kram kära vänner!
/Ulrika
Jag & fina gumman min.
Kommentarer
Trackback
